och 31 556 926 sekunder....

det kanske kan vara den mest specifierade förklaringen på hur långt ett år är. För mig känns det dock mycket längre, samtidigt som det kan kännas som att det var igår vi träffades för första gången, då när vi sprang runt där i våra underbart fula gympa dräkter.. Men nu sitter jag här, 13 år senare och jag har aldrig känt mig så tom förut. För exakt ett år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle leva utan dig, vad hände med våra planer. Lyxigaste lägenheten, snyggaste pojkvännerna och innebandy proffs. Det är långt borta nu.

Är det såhär det känns att vara halv? Egentligen skulle jag kunna skriva ett långt kärleks brev om hur mycket jag egentligen älskade dig, men för det första skulle det bara låta som att jag skrev till en kille som jag töntigt suktade efter och för det andra så är det nog inte ömsesidigt. Vilket gör det ännu.. töntigare! För det tredje, vad fan spelar det för roll? Jag har redan förlorat dig, min syster, min själ. Men jag förstår om du tvivlar. Jag menar, det kan inte ha varit lätt att ha en bästa vän som simmade i problem. Cancer hit och idiot till pappa dit. Men vad hade jag gjort utan dig? Imorgon, eller snarare om en halvtimme så.. ja.. äsch!


du finns i allting jag gör