när nånting har hänt ska man ju alltid vara beredd på det värsta för att inte bli så ledsen, visst? Men när man får reda på att ens mormor har fått den sjukdomen som ens mamma nästan inte överlevt. Leukemi. Ska man inte bli ledsen då? Åtta fucking år har gått sen mamma fick diagnosen kronisk myelosik leukemi och än är hon inte friskförklarad. cancer är ju inte ärvftlig, så hur fan kan man lyckas såhär bra? När man precis har slutat leva som att man bodde på ett sjukhus så är det dags igen. Jag fattar varför jag inte tro på nån jävla gud eller mirakel eller vad fan som helst. För det är inte okej att ge samma sjukdom till två i samma familj. Eller ännu bättre, det är inte okej nån stans att ens komma på cancer?  Jag orkar inte

Förresten, tårar kan inte alls ta slut!